Happy Family

Jag vill fylla mitt liv av alldeles vanliga dagar som då och då kryddas med fantastiska glimtar värda att minnas. Och i helgen gjorde vi det igen, vi skapade en bit av livets historia.

Anledningen till helgens bravader är två 30-åringar. En som har hunnit vara 30 i ett par veckor, Ronnie, och en som blir stor nästa vecka, Ulf. Matilda och jag bestämde oss redan den där kvällen på Pontus att vi skulle ordna ett gemensamt födelsedagsfirande. Under de senaste veckorna har vi haft hemliga telefonsamtal, smygsurfning på olika resesiter och lunchmöten (vi jobbar med 2-minuters bussfärd mellan oss). De enda molnen på vår annars klarblå himmel är makarnas elaka virusattacker. Men dessa har vi tacklat med att ha skickat dem till doktorn, proppat dem med antioxidanter, naturpreparat, ingefära och medicin för bihålebesvär.

Makarna har haft flera möjligheter att avslöja våra planer eller vad sägs om våra kontoutdrag där det med stora bokstäver deklareras att ett köp hos RESFEBER har gjorts eller då Ulf gjorde en sökning efter en film som låg på datorn och i träffrutan får upp både filmen OCH samtliga resehandlingar (flygbiljetter, hotellinfo och kvitto för hela kalaset). Om det hade varit jag så hade jag sett det. Men jag antar att det här är ett ypperligt exempel på skillnaden mellan kvinnor och män. Ulf har inte sett någonting, Ronnie hävdar det samma. Matilda är dock skeptisk och hävdar envist att Ronnie omöjligen kan ha undgått kontoutdraget, han har ju stenkoll på alla andra utgifter. En ledtråd har vi dock medvetet lagt ut, nämligen ölprovningen helgen innan. Middagen hade Belgien som minsta gemensamma nämnare: belgisk öl, belgisk choklad och en middag som var så belgisk/franskinspirerad som Matlida och jag klarade av att göra.

I onsdags började initieringen av överraskningsprojektet. Vi stämde av taxi, packning och annat praktiskt över ett telefonsamtal. Efter arbetstid åkte jag till polisen och hämtade ut mitt nya pass, mellan polisen och radhuset gjorde jag avstämningen med farmor. Hon hade inhandlat så att hon kunde bjuda oss på paltmiddag kvällen därpå och kläder till barnen hade dem hemma och om någonting nu mot all förmodan skulle saknas hade dem ju ändå nyckeln till radhuset. Check, check, check... På kvällen satt jag vid den stationära datorn (som senaste året bara har använts av Elliot) och redigerade ihop en kalasbild på Ulf, bilden skrev jag sedan ut på ett papper där jag på baksidan hade skrivit ihop ett brev till käre maken.

Torsdagen kom, jag hade vansinnigt mycket att göra på jobbet och hade ingen möjlighet att sluta tidigare. Med ett möte som slutade halv fem ilade jag iväg till Clabbes och köpte resväskor, sedan hem och därefter fort som bara den hem till svärföräldrarna. Brevet hade jag förstås med mig.

Brevet fick Ulf efter maten och det leendet och pliret i ögonen som han fick då han läste det är bara så obetalbar. Jag älskar det! Väl hemma och utan barn fick Ulf lägga sig i badet och filosofera till Lars Winnerbäcks stämma medan jag hade fullt sjå med att packa allt inför resan. Jag ville ju inte att han skulle se vad jag packade, ville att han in i det sista skulle gå och undra.

Tio i fyra på fredagsmorgonen väcker jag Ulf, han fick tio minuter på sig att göra i ordning sig. Taxin stod utanför radhuset kl 04:15, taxichauffören hjälpte mig att få in Ulf (med rosa sovlappar för ögonen och ipod i öronen) och resväska i bilen. Sedan bar det av mot Arlanda.

Precis då vi var framme fick jag ett sms, det var Matilda. Jag placerade Ulf intill flygplatsbyggnaden, bad honom ha koll på väskan men inte ta bort vare sig den rosa sovmasken eller ipoden.

-Ska jag stå här själv?!!!
-Jepp!
-Men skärp dig, det här är pinsamt!
-Fåna dig inte, jag är snart tillbaka!

Matilda och jag hittade varandra ganska snart och jag frågar glatt vart Ronnie är. "Scchhh!" säger hon och pekar på en mycket besvärad figur med rosa ögonmask fyra meter bort. Vi bestämde oss för att placera killarna mittemot varandra utanför den ännu stängda pressbyrån.

Utanför Pressbyrån.
-Nu får jag väl ta av mig masken?
-Nej.
-Men du stannar väl här?
-Nej.
-Men du det här är jättepinsamt...
-Var beredd nu, snart ringer telefonen. Hej då!


Tio meter bort står Matilda med Ronnie och på given signal knappar Matilda in numret till mobilen som Ulf har i handen. Karlarna har fått i uppgift att ta reda på vem som är på andra sidan tråden och vart personen befinner sig, när dem vet det ska dem ta sig till den andra platsen. Och grejen med allt det här är förstås att dem upptäcker att dem är på samma ställe, med rosa ögonlappar och att dem är på väg någonstans...

Matilda och jag betraktar skrattandes våra respektive och fullständigt njuter av det fantastiskt roliga skådespelet. Folk runt omkring tittade nyfiket på 30-åringarna som står nästan bredvid varandra och pratar i telefon, med rosa sovmasker och en resväska. Till slut bestämmer sig killarna för att ta av sig ögonmaskerna och ta reda på vart den andra är och börjar skratta då dem ser att dem står mittemot varandra.

Vi berättade för Ulf och Ronnie att vi är på väg till Bryssel.

-Ska vi sova på hotell?
-Inga barn?
-Har ni bokat restaurang för både i kväll och i morgon? När åker vi hem egentligen?
-Två nätter!!!
-Mat, öl och sova!!! Det kan inte bli bättre än så här.

Trackback-URL för detta inlägg: